Vad säger lagen om förnamn?

Lagen om för- och efternamn trädde i kraft 1.1.2019. Den tidigare namnlagen var från 1986. Lagen reviderades eftersom det hade skett förändringar i samhället som den tidigare lagen inte beaktade. Uppfattningen om vad som är en familj och äktenskap hade förändrats, och invandrare hade fört med sig ny namnpraxis. Den nya lagen gör hanteringen av namnärenden smidigare och tryggar medborgarnas jämlikhet och hänsynen till barnets bästa i namnärenden.

Paragrafer som gäller förnamn i namnlagen:

1 § Förnamnsplikt och absoluta krav på förnamn

Var och en ska ha ett förnamn.

Förnamnen får vara högst fyra till antalet.

Som förnamn kan endast godkännas sådana namn eller helheter bestående av flera förnamn som inte

1) kan väcka anstöt,

2) kan medföra olägenhet,

3) är uppenbart olämpliga som förnamn.

2 § Krav på förnamn som kan godkännas efter prövning

Som förnamn kan endast godkännas namn som

1) i fråga om form, innehåll och skrivsätt motsvarar etablerat förnamnsskick,

2) är etablerade bland personer av samma kön,

3) inte uppenbart påminner om efternamn.

Endast av särskilda skäl kan som första förnamn för ett minderårigt barn godkännas ett namn som utgör första namn för ett levande syskon eller halvsyskon eller ett namn som är bildat med tillägg av ändelsen -son eller -dotter eller som är bildat på motsvarande sätt.

3 § Grunder för undantag

Ett förnamn som inte uppfyller kraven i 2 § 1 mom. kan dock godkännas

1) om namnet enligt uppgifter i befolkningsdatasystemet redan bärs av fem levande personer av samma kön som personen i fråga,

2) om personen på grund av sitt medborgarskap, sina familjeförhållanden eller någon annan därmed jämförbar omständighet har anknytning till en främmande stat och det föreslagna förnamnet motsvarar det etablerade förnamnsskicket i den staten,

3) på grund av en religiös sed,

4) om något annat särskilt skäl prövas föreligga.

Lagen om för- och efternamn på webbplatsen Finlex